Sophiaa

Att flytta hemifrån ser jag som en brefrielse,  för då bryr jag mig inte ett jävla skit längre, och jag behöver inte längre sitta och tiga. Jag har mått dåligt i flera år. Jag kommer att komma ihåg min barndom som att "sitta på mitt rum och hålla käften". Fått klara mig själv och att få vara ett andrahands val. Hon som blev orättvist behandlad, Hon som ville gå och lägga sig och sova såfort hon kom innanfrån dörren. Jag måste säga att dom senaste åren har varit ett helvete, det har aldrig varit talan på mig och min syster, och om något är fel gjort, ja då har det varit vårat fel. Jag säger inte att det är synd om mig, men jag begär bara att få lite respekt. Men hedan efter kommer jag aldrig mer att visa någon hänsyn  längre. Med tanke på att jag fått ta skit i flera år, så är det väl ändå min tur nu?
Jag vet någon som kommer ångra att du aldrig lyssnat.
Jag kommer förtränga mitt förflutna. Borde man inte komma ihåg barndommen som en lycklig tid...